Sms:a
WEEFFECT125
till 72900
så stödjer du
oss med 125 kr

Do you want to come and eat nsima with me?

Postad 14 Feb, 2016 av Karin

  
Att mina upplevelser och känslor från Malawiresan skulle ta ett tag att smälta förstod jag. Och under mina första dagar här hemma i Sverige har jag förstått att min kropp och hjärna jobbar för fullt på det. Jag drömmer intensivt och pratar i sömnen. Vaknar svettig mitt i nätterna och undrar varför Biata ligger och sover bredvid mig eller oroar mig för att myggnätet inte är på plats.

Jag får förstås många frågor om hur resan har varit, vad som var tuffast, bäst, roligast, jobbigast och så vidare och ibland tänker jag att jag inte lyckas förmedla känslan eller essensen av det jag varit med om. Jag hittar helt enkelt inte orden. Kanske är det inte nödvändigt heller. Det fina skulle ju vara om jag har väckt en nyfikenhet hos andra att testa sina egna gränser och stilla sin nyfikenhet eller överkomma rädslor.

Efter några dagars (trevlig) uppståndelse och en trevande första dag på mitt jobbet, så drog jag med mig maken ut på en skogspromenad. Vi pratar så bra på promenader. Mitt i Källbrinksskogen börjar min mobiltelefon ringa. Ett Malawinummer. Jag blir direkt pirrig och funderar på vem det kan vara? Inget känt nummer. Samtalet bryts på en gång och jag ringer tillbaka. Det bryts igen. Efter flera försök så håller mottagningen. ”It´s Biata Chisi.” Stort bubblande skratt. ”Do you want to come and eat nsima with me?” frågar Biata och vi skrattar och mina tårar rinner. ”I want to dance with you in church tomorrow”. Det är lördag och Alfred är på jobbet, berättar kvinnan som jag har kommit så nära och nu är så långt ifrån. Hon är hemma med barnen som är lediga från skolan.

Jag berättar att jag har visat bilder från Malawi för alla som vill se. Och filmer när fyraåriga Brian (eller ”Boo”, som är hans smeknamn) dansar till ”Waka waka”, som hela min familj här hemma vill se om och om igen. Jag hade velat höra mer om barnen, om grödorna, om väder och vind och om hur ”mitt” rum används nu. Nästan allt jag vill säga och fråga försvinner någonstans längs de tusentals milen som skiljer oss åt och i kommunikationen som plötsligt blev svårare via telefonen. Jag blir orolig att samtalet ska bli för dyrt för Biata och vill avsluta, men ändå inte.

En plan om att Biata ska få komma och hälsa på mig i Sverige börjar ta form. Jag hoppas så att den ska hålla. Jag lovar att berätta vidare.

Sång och dans efter avslutad studiecirkel med kooperationsgruppen Mgoza. Biata är till höger. Och detta upplevde jag bara för ett par veckor sedan!

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn

PS. Texten som jag helst inte ville skriva.

Postad 07 Feb, 2016 av Karin

 Det fanns en historia som jag inte ville skriva ner. Jag ville vänta för att kunna berätta den hemma, med ett lyckligt slut. Istället så berättar jag den nu.

Biata och jag var för någon vecka sedan och hälsade på en kvinna som nyligen hade fött sitt fjärde barn. Medan mamman ammade sitt spädbarn satt hennes tvååriga dotter slött på hennes rygg i bärsjalen, med ögon så svullna att hon inte kunde öppna dem. Mamman sa att hon inte hade ätit på över en vecka och jag frågade varför hon inte hade tagit dottern till sjukhus. Jag tänkte att hon hade malaria, som så många andra barn här. Det visade sig att föräldrarna inte kunde betala transporten till sjukhuset som kostade 500 kwacha, det vill säga ungefär sju kronor. Så blev det att jag betalade transporten åt mamman, hennes femåriga dotter, hennes två veckors gamla spädbarn och tvååringen som var mycket illa däran.

Varje dag därefter frågade jag och försökte få information om hur flickan mådde. Huset, som familjen bodde sex personer i och inte var större än 20 kvadratmeter, var oftast tillbommat. Föräldrarna turades om att vara på sjukhuset men de äldre syskonen var kvar i byn. ”Det vänder snart”, ”Hon får medicin nu”. Det visade sig att flickan inte hade malaria utan led av undernäring på grund av matbrist. ”Medicinen” som hon fick var mjölk, som hon tydligen inte fick behålla.

Det var min sista dag hos familjen Chisi och jag hade bjudit alla barn på något slags avsked med typiskt svenskt ”fredagsmys”. Det hade varit en härlig eftermiddag med alla barnen från husen runt omkring. Snacks och saft var uppätna och uppdruckna under stor njutning. De glada skratten och ljudet av dunkande bollar och hopprep som hade fyllt gårdsplanen bara någon timme tidigare hade nu tystnat. 

En kvinna från byn kom och satte sig vid vårt matbord, men sa inte mycket. Hennes make tog Alfred avsides för ett kort samtal som i sin tur utbytte några ord med Biata. Till mig skrev sedan Biata på en bit papper: ”The child that was taken to hospital, is dead.”

Efter en timme kom en samling gråtande kvinnor bärandes på den lilla flickan som var inlindad i en filt. Strax därefter kom mamman som skrek i förtvivlan, tillsammans med fler andra kvinnor från området, gåendes från den stora vägen. Flickan lades på golvet på en filt i den gamla farmoderns hus. Runt om henne satte sig kvinnorna och sjöng och grät. Fler och fler människor kom för att ta avsked av flickan och kvinnorna turades om att sitta inne i huset. Männen satt samlade under ett mangoträd och samtalade tyst.

De övriga barnen som bara någon timme tidigare hade stojat och lekt rörde sig nu oroligt runt husen och på gårdsplanen. De försökte leka men möttes inte av några leenden. Deras blickar flackade och de vuxnas blickar var allvarliga och inte tillgängliga. Den döda flickans storasyster satt tyst och rakryggat ensam på trappan till farmoderns hus utan att någon ägnade henne någon uppmärksamhet. Jag klappade försiktigt på marken bredvid mig och hon flyttade närmare. Jag la en arm om hennes allt för tunna femåriga kropp och lutade mitt huvud mot hennes. Och så satt vi alldeles stilla. Länge. Hon verkade ovan men lugn.

Det började mörkna. Människor rörde sig tyst mellan husen och i skymningsljuset blev de mest som gråa skuggor som flöt fram. Det lilla spädbarnet skrek oupphörligen och den sörjande mamman ammade och ammade. Jag undrade om det kom någon mjölk från den tunna kvinnan vars barn just hade dött av undernäring. Spädbarnet tycktes inte kunna tröstas.

Både kvinnor och män sov på gårdsplanen framför och inne i huset tillsammans med den döda flickan, för att inte lämna henne ensam. Dagen efter skulle hon begravas. Gråten och sången fortsatte långt in på natten och min sista natt i Salima somnade jag till jämrande sorgesång från kvinnan som just hade förlorat sitt barn. Till slut så överröstades sången av det tunga regnet som hade börjat falla.

DS.

  

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn

Omskakad blev jag.

Postad 06 Feb, 2016 av Karin

Familjen Chisi: Biata, Alfred, Lunia (Annesse), Chaweze, Elias, Lameck och Brian.

Tack familjen Chisi och alla vackra familjer här omkring som jag har fått lära känna med era styrkor och svagheter. Tack för att ni tog emot den här långa, bleka, konstiga kvinna med sina märkliga vanor.

Mina dagar här utanför Salima i Malawi tillsammans med er har berikat mig på ett sätt som jag nog inte kan förstå vidden av ännu. Min yttre resa har varit lång och min inre har haft många dimensioner. Många som jag tror att jag inte har upptäckt ännu och som jag kommer få lära mig hantera när jag kommer hem. Tack för klokhet, skratt, generositet och svåra samtal.

Jag tror att den här resan har nollställt mig, på något sätt. Och jag ska försöka att inte gå tillbaka till precis samma liv som tidigare. Jag har fått uppleva på riktigt och sett med egna ögon varför vi måste se över våra slentrianmässiga konsumtionsvanor, inte ska slänga mat i onödan, cykla hellre än ta bilen och så vidare. För att våra resurser på jorden inte är oändliga, för att allt hänger ihop och för att vårt levnadssätt i industrialiserade länder gör att det regnar för lite, eller för häftigt, i länder som t ex Malawi. Med matbrist som följd. Och att det gör skillnaden mellan våra världar ännu större.

Jag ska försöka leva mer hållbart, uppskatta det lilla och inte hetsa upp mig så mycket, förutom när det gäller orättvisor då förstås. Det har jag aldrig kunnat låta bli. Jag har lärt mig att inte vara så lättkränkt. Det är okej att bli skrattad åt ibland. Och har jag kunnat inspirera någon där hemma att ifrågasätta, bidra till omtanke om andra var de än må vara, eller bara känna tacksamhet för att vi genom livets lotteri fick födas i den rika delen av världen, så är jag väldigt nöjd. Påminn mig gärna om jag själv glömmer.

Jag sa innan resan att jag ville bli omskakad. Och det blev jag.

Zikomo. Tack.

Chitenjes ("kjoltyg") i världens alla färger.

Chitenjes (”kjoltyg”) i världens alla färger.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn

Biata med flickskrattet, den drömmande blicken och den outtröttliga kroppen.

Postad 05 Feb, 2016 av Karin

Veden för matlagning måste huggas.

Starka Biata med den stolta hållningen som helst av allt hade velat bli lärare. Hon tar i glödheta redskap med bara händerna, lyfter upp tjugolitershinkar med vatten på huvudet och balanserar hem dem utan stöd. Hon går och sitter rakryggat och växlar mellan varma skratt och djup koncentration. Ibland hittar jag henne sittandes, utan att hon säger något på en lång stund, med en allvarlig blick som har fastnat långt bort.

Vi kan ha ingående diskussioner men också vara tysta tillsammans långa stunder. Hon påminner mig om att det är dags att tvätta mina skor, att ta med mitt vatten, min solhatt och att jag ska akta mig för busken med taggarna på. Hon serverar mig te när jag har en krånglande mage och insisterar att jag ska ta mer mat. Hon låter alltid mig tvätta mig först efter en lång och svettig dag på åkern. Hon är den trygga punkten för hela familjen på ett sådant självklart sätt. Hon vägleder mig finkänsligt för att jag ska slippa genera mig (tvätta underkläder vid kvällstvätten och torka dem på ditt rum) men är inte sen att utmana mig och driva med mig inför andra.

Hon tror att jag är dum nog att gå på att hon har köpt torkat hundkött på påse till middag och skrattar gott åt sina egna skämt. Hon erbjuder mig att sitta på en i hopvikt handduk och säger med ett gapskratt att det är familjens enda soffa.

Min lärare i matematik.

Min lärare i matematik.

Ofta då vi dricker te eller kaffe tillsammans tar hon fram barnens skolböcker och vill visa någonting. Hon insisterar på att lösa matematiktal med mig och hon har hjälpt mig att borsta upp min gamla skolmatte. Nu känner jag mig fullt kapabel att hjälpa mina barn hemma med matteläxan igen.

Det märks att Biata tyckte om att gå i skolan. 14 år blev det innan hon fick avbryta, då hon väntade sitt första barn. Men hon stannade i skolan ända fram till förlossningen. Hade hon växt upp i ett land där det inte bara fanns ett yrkesval; jordbrukare, så är jag säker på att hon hade blivit en framgångsrik projektledare eller egen företagare.

Det känns lite fånigt att kalla henne för min afrikanska syster, men jag gör det ändå. Jag kommer sakna hennes tydliga, självklara sätt och varma omtanke.

Min sista kväll i Salima, är ikväll.

Biatas första ”selfie” som ledde till förtjusta skratt.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn

Vad är det vi söker?

Postad 04 Feb, 2016 av Karin

Papayaträden blommar nu.

Papayaträden blommar nu.

Hemma i Sverige läser vi böcker om konsten att vara snäll och hur vi ska hitta tid. Tänk om svaret istället är så enkelt att vi byter ut all-inclusivesemestern mot en resa till ett land med sämre levnadsstandard? Tänk vilken fantastisk affärsidé, att stressade svenskar som har tappat meningen skulle komma hit till Malawi och bo och arbeta med en familj (och betala för sig med marginal förstås). Och sedan komma tillbaka till Sverige med ett lugn och en känsla av att ha bidragit till en bättre värld, att ha gett av sin dyrbara tid och varit snäll.

Men jag vet att känslan av att ha göra gott för någon annan kan infinna sig utan att lämna Sveriges gränser. Bjuda hem en nyanländ, asylsökande familj kanske? Och försöka bli bekanta på riktigt. Eller att våga säga ifrån då man hör om orättvisor eller rasistiska och sexistiska uttalanden även om man riskerar dålig stämning? Att rucka på sina vanor och mönster tror jag är avgörande.

Malawi kan ju så klart inte vara vår referens hur vi ska leva i Sverige men jag tror att vi har mycket att lära av de mjuka värdena här. Framförallt tänker jag på gemenskapen och ”vi-känslan” som omger mig vart jag än går. Biata brukar rätta mig när jag, på ett svenskt sätt, ber henne att inte göra eller köpa något extra för min skull. ”It´s not for YOU, it´s for US” säger hon allvarligt och lite strängt. Det har blivit flera skämsögonblick och lektion i omtanke för mig de senaste veckorna.

Malawi är motsatsen till vårt individualistiska samhälle i Sverige. Det blir så tydligt när Biata insisterar på att låna ut familjens enda solcellslampa till mig på kvällen när jag ska tvätta mig, för att hon inte vill att min batteridrivna lampa ska bli blöt och förstöras. Eller när Chaweze, familjens äldsta son, ber om lov att flytta min solcellsladdare in i solen eller bära in min väska på mitt rum eller alla dessa barn som erbjuder sig att pumpa vatten åt mig.

Hur kan alla människor vara så positiva och glada här, har jag undrat flera gånger? När de lever under så enkla och knappa förhållanden. Jag tycker synd om oss i Sverige på något sätt också. Vi har tappat något på vägen. Våra barn och ungdomar som verkar tycka att det viktigaste av allt är att vara smal, muskulös, snygg, ha senaste modet, nyaste telefonen, flest följare, flest ”likes” etc etc. Det är ju ohållbart. Och den psykiska ohälsan hos våra unga ökar. Jag vill skaka om dem och deras föräldrar (inklusive mig själv) och sen krama dem. DET ÄR INTE DET VIKTIGASTE! Sköt om er hälsa, skolan och ge varandra stöd istället för konkurrens. Det räcker jäkligt långt.

Jag har kommit till insikten att lycka långt ifrån är synonymt med materiella ting. Pratar vi om att hitta någon slags inre frid så tror jag att malawierna har kommit längre än vi. Kan det ha med en religiös tro att göra? Eller tacksamhet för det lilla? Min pappa hemma i Sverige brukar berätta om min farfar som stred i finska vinterkriget på 1940-talet. Han brukade säga: ”De som hade en tro, var mindre rädda”. Det låter fint och tryggt. Att ha en tilltro till högre makter som ska göra allt bra. Men vad ska vi tro på hemma i Sverige som på många sätt verkar bli både kallare och mer egocentrerat än någonsin?

Att kunna dela med sig, osjälviskt, hur lite man än har själv. Kan det vara så att ju mindre man själv har desto mer generös blir man? Jag har aldrig stött på det tidigare. Och motsatsen; ju mer man har desto mer skyddar man sitt eget. Det är en otäck tanke. Men tänk den ändå.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn

Fladdrande duvor och surrande bin.

Postad 03 Feb, 2016 av Karin

Jag har under mina veckor här i Salima haft möjligheten att få göra några studiebesök hemma hos lantbrukare och djuruppfödare inom det kooperativ som Biata tillhör; Mygoza. Det har varit väldigt kul att se hur så många har tagit till sig nya metoder för att effektivisera sitt jordbruk och sina tillagningsmetoder i köket samt starta olika näringar.

Här nedan är ordföranden i Mygoza kooperativ Hilaliyo Kalirana som visar mig sin duvuppfödning. Duvorna kommer direkt då han visslar och fladdrar runt honom när han kastar ut majskornen. Han säljer de senare i par för 15 kronor.

Matningsdags.

 

 

Kenyan style bikupa.

Mr Johannes Banda som är ”lead farmer” det vill säga undervisar andra jordbrukare i olika odlingsmetoder och i djurhållning, visar mig stolt sina bikupor. Han har 37 stycken, några i ”Malawisk stil” och andra ”Kenyansk stil”, som är mer i stående format. Han säljer sin honung för 18 kronor halvlitern från och med majmånad. Mycket billigt med svenska mått mätt, tycker jag. Jag har själv varit sugen på att testa biodling länge. Vem vet, jag kanske vågar försöka till sommaren?

Malawi style bikupa.

I söndags gjorde vi ett besök hos en annan lokal klubb, Mailose, med 44 medlemmar, endast kvinnor. Bland annat så satsar de på att tillsammans driva upp trädplantor för vidareförsäljning. Träd kan också skydda mot klimatpåverkan, bl a vid jorderosion.
En planta kostar 50 kwacha, vilket jag tycker låter otroligt billigt (1000 kwacha = 15 kronor).

Små trädplantor i rader.

Kvinnorna har även en sparalånagrupp, som jag har beskrivit tidigare. Varje sparalånagrupp har ett kassaskrin med tillhörande tre hänglås. Sekreteraren, ordföranden och ytterligare en medlem har varsin nyckel till boxen där man lägger pengarna innan de sätts in på banken. Kvinnorna beskriver för mig hur gruppen kom till; de ville känna sig självständiga och inte bara vara ”någons hustru” och i och med gruppen har de kunnat byta idéer, göra fler investeringar i sitt boende men också sett till att barnen har kunnat gå till skolan.

Lead farmer Estery Fanuel visar upp gruppens kassabox med tre hänglås och nycklar.

Lead farmer Estery Fanuel visar upp gruppens kassabox med tre hänglås och nycklar.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn

”Brukar ni äta tre mål mat om dagen? Var snäll och ät hälften.”

Postad 03 Feb, 2016 av Karin

Här en ”lazy” hund. Alltså – slö och orkeslös för att den inte har fått äta.

Matbristen i Malawi är något som är något ständigt överhängande och som hela tiden gör sig påmint. Biata beräknar att hennes skördar efter 2013 har minskat med en tredje del ibland upp till hälften vilket har gjort att familjen har behövt köpa mat i slutet av året istället för att använda sin egenodlade. Alla familjer har dessvärre inte den möjligheten på grund av pengabrist.

Regnen har kommit, men för sent och för lite. Det gör stor skillnad för hur stora skördarna blir.

Regnen har kommit, men för sent och för lite. Det gör stor skillnad för hur stora skördarna blir.

Exemplen på matbristen är många och påtaglig. Alla barn äter långt ifrån den stadiga frukost som vi i Sverige skulle tycka var nödvändig för hårt kroppsarbete och en dag i skolan. Jag ser barn kring marknaden här i byn som plockar upp halväten frukt eller annat ”ätbart” från marken för att försöka stilla hungern. Förstås ofta med följden diaréer och magsjuka. Mödrar försöker dryga ut maten genom att plocka och blanda i roten från växten ”ziklawo” i maten, mest som utfyllnad, inte för näringen. Biata berättar att stölderna av bland annat djur har ökat de senaste åren, familjen Chisi blev själva av med en höna en natt förra året.

I förra veckan läste jag malawiska nyheter. Landets jordbruksminister, den i mina ögon ganska välgödde Allan Chiyembekeza, hade nyligen åkt ut till några byar på landsbygden för att uppmana människorna där att äta mindre, så att maten skulle räcka längre. Översvämningar och torrperioder förra året har lett till hunger i år. Och årets skördar ser inte bättre ut, regnen startade en månad senare än vanligt och grödorna har grott sent. Chiyembekeza gav rådet att man i möjligaste mån skulle anpassa sig efter de nya torrperioderna och istället odla mer cassavarötter, potatis och sötpotatis som kräver mindre vatten. Bönderna protesterade eftersom deras grödor redan hade torkat bort under blomningsstadiet och det fanns ingen tid att så nya grödor i år. World Food Program (FNs livsmedelsprogram) har kommit med oroande rapporter om att 2,8 miljoner malawier riskerar matbrist och hunger det kommande året på grund av klimatpåverkan och att det med största sannolikhet kommer bli ett problem som fortsätter lång tid framåt.

Marknaden. Dessa märkliga himlar.

Marknaden. Dessa märkliga himlar.

Eftersom vissa familjer inte har möjlighet att äta sig mätta på kvällen så har de svårt att orka med arbetet på åkern på dagen, särskilt som de aldrig äter frukost innan. Biata säger att de är ”lazy” men jag tror hon menar att de är slöa och orkeslösa på grund av att de inte har ätit. Gravida kvinnor föder små, undernärda barn och vissa kvinnor är så pass svaga att de inte ens överlever en förlossning, Biata berättar ett par sådana historier för mig när vi pratar om ämnet. Och jag, som försöker ha barnperspektiv, tänker på de allra minsta. Att amning ska fungera och spädbarnet få i sig bröstmjölk av god kvalitet är ju också helt beroende av att mamman får i sig näringsriktig mat. Unga flickor gifts bort tidigare än förut eftersom föräldrarna inte har råd att skaffa mat till en stor familj. Vilket ju, som ni minns, inte är bra eftersom hon då riskerar att bli gravid tidigt och sluta skolan. Allt hänger ihop och just nu så tycks det vara en ond cirkel.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn

Allt annat är ett bortskämt, västerländskt perspektiv.

Postad 02 Feb, 2016 av Karin

 

Gift och Chimoso Chisi.

Det här är Gift Chisi. En glad kille på 20 år som älskar att hänga med kompisarna på gården. De små barnen sitter ofta i hans knä. Han är omtyckt, det märks. Han bor med sin gamla farmor Tereza som sköter om honom med allt det nödvändiga. Han vinkar alltid glatt till mig och jag kramar hans händer. På eftermiddagarna sitter han i skuggan vid sitt hus och jag hör honom sjunga, det är trivsamt men tyvärr så förstår jag inte vad han sjunger eftersom det är på Chichewa. När det regnar försöker han fånga dropparna med tungan.

Gift drabbades av polio som liten och kan därför inte gå. Han hasar runt på rumpan på en säck och försöker hänga med de andra som springer. Det gör han inte alltid utan stannar på trappan till huset där han bor och ser på när de andra spelar fotboll.

Det gläder mig att höra att alla barn under fem år numera följer ett vaccinationsprogram här, jag ser på barnens armar genom det typiska märket att de har fått vaccination för tuberkulos. Utan vaccinationer hade min resa hit knappast varit möjlig. Frågan är om jag hade kunnat stå på benen utan. Jag hade varit rädd att få hepatit, att få stelkramp eller någon febersjukdom. I och med att så många vaccineras i Sverige så har det blivit normaltillstånd hemma att aldrig se någon med en allvarlig virussjukdom. Vi ser heller aldrig någon som har varit sjuk i polio eller någon som har fått stelkramp eller neurologiska skador av mässling. Varför ska vi då vaccinera våra barn? Och kanske är det lättare att låta bli ned bakgrund av att ”alla andra” gör det. Då riskerar ju inte mitt barn att smittas. Det provocerar mig. 

Gift här i Salima är en glad kille som blir väl omhändertagen men jag är säker på att hans liv hade varit enklare om han hade sluppit drabbas polio. Alla vaccinationsmotståndare där ute: vi VILL INTE ha tillbaka polio i Sverige. Eller ha mässlingsutbrott eller få tillbaka andra sjukdomar som kan ge livslånga men. Vaccinera era barn, allt annat är ett västerländskt (och vågar jag skriva bortskämt?) perspektiv. 

En av alla vackra Malawiska solnedgångar som jag får uppleva här.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn

Som att skotta snö i två timmar

Postad 01 Feb, 2016 av Karin

"Bunting" kring majsplantorna.

”Bunting” kring majsplantorna.

Jag jobbar som ni vet mycket på familjens åker, eller ”garden” som de själva säger. Vi går ofta ut före klockan sex på morgonen för att arbeta i några timmar innan solen blir för het. Häromdagen planterade vi ärtor och bönor men framförallt är det mycket ogräs som ska bort just nu. Skörden blir om ett par månader. Den är sen eftersom regnen startade en månad senare än vanligt.

Bunting är en metod som lärs ut på de studiecirklar som Biata går på med sitt kooperativ Mgoza, via We Effect. Det innebär att man hackar upp jord och lyfter runt växten för att skydda rötterna mot sol men också för att dikena i raderna mellan plantorna håller vatten bättre. Visst heter det att man ”kupar jorden” på svenska? Det har varit det hittills tuffaste jobbet som jag har fått utföra här. Föreställ er att skotta tung snö under två timmar men en halvtaskig spade, så kanske ni kommer i närheten av vad det innebär. När det har regnat är det enklare att hacka med tyngre att lyfta jorden runt plantan. Biata (och barnen) har en fantastisk teknik för det!

Jordbruksmetoder som denna, för ett mer effektivt jordbruk och för att skydda sina grödor mot klimatpåverkan (som störtregn och torka), lärs ut på studiecirklarna som hålls en gång i veckan. Det hålls även undervisning i djurhållning och hur det kan hjälpa familjerna till mat och en större inkomst.

Djurhållning?

Djurhållning?

Lite kort fakta om jordbruket här i Malawi och Afrika:

Kvinnor i Afrika producerar upp till 80% av maten som äts här, samtidigt så äger de bara ett par procent av den odlingsbara jorden. De har heller inte tillgång till information, maskiner och andra hjälpmedel i samma utsträckning som männen har.

Studier har visat att ökad jämställdhet mellan män och kvinnor ger flera positiva effekter eftersom kvinnor ser till att intjänade pengar avsätts till mat, hälsa och utbildning för familjen i större utsträckning än om män har huvudansvaret. Om kvinnor skulle ha samma villkor som männen i jordbruket så skulle 100 miljoner färre människor slippa gå hungriga, enligt FN’s jordbruksorgan FAO.

 

En jordbrukare här i byn tar hjälp av sina två kor för att plöja åkern, det tar en timme ungefär. Han är man. Vad gissar ni på att det skulle ta att göra samma arbete för hand med en hacka?

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn

Underbar söndag!

Postad 31 Jan, 2016 av Karin

Det börjar sprida sig här omkring att jag är sjuksköterska. Tidigt i morse kom en kvinna hit och berättade om sin son som hade skadat sig då han cyklade dagen innan. Jag bad henne ta med honom hit för att se om jag kunde hjälpa. Den 10-åriga pojken hade ett fyra centimeter långt hack i pannan som såg relativt rent ut men egentligen nog skulle behöva sys. Flugorna surrade runt såret och pojken sa inte ett ord och rörde inte en min. Jag hade packat med mig material för rengöring  och tack och lov även tejp som man kan tejpa i hop sårkanter med. Hemma hade det varit ganska enkelt men här under långt ifrån sterila förhållanden tog det lite längre tid. Mamman till pojken var mycket nöjd efteråt, hon slapp betala transportkostnad till sjukhuset inne i Salima. Pojken var fortsatt allvarlig. Han talade ingen engelska så småpratet stapplade. Han ska komma tillbaka imorgon på inspektion av såret.

Det var ett ordentligt drag i kyrkan idag! Mycket sång och musik och jag blev bjuden att flytta längre och längre fram i bänkraderna eftersom de ville att jag skulle filma och ta bilder. Tillslut satt jag bredvid altaret. Lite märkligt. Jag hoppas kunna lägga upp en film så småningom, vilka fantastiska rytmer och röster det var!

Herrarna sätter på sig kostym och lyssnar på predikan och sång.

 

Biata och jag fick möjligheten på eftermiddagen att göra ett studiebesök i en by några kilometer bort, på en trädplantskola också genom We Effect (och Lake Malawi Basin Program, ni vet).  Jag fick åka pakethållare dit genom majsfälten och glada vinkande barn. Jag återkommer med bilder. På hemvägen cyklade vi förbi Patricia från förra inlägget och kunde göra en high-five i farten!

Vilken service!

Vilken service!

Och så veckans boktips! Jag fick en bok att ta med på min resa av en fin kollega. Tove Jansson skriver i novellform om inre och yttre resor ”Resa med lätt bagage”. Vilket fantastiskt härligt språk hon har. Läs den, rekommenderar jag. Även om du stannar hemma.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn