Sms:a
WEEFFECT125
till 72900
så stödjer du
oss med 125 kr

Biata med flickskrattet, den drömmande blicken och den outtröttliga kroppen.

Postad 05 Feb, 2016 av Karin

Veden för matlagning måste huggas.

Starka Biata med den stolta hållningen som helst av allt hade velat bli lärare. Hon tar i glödheta redskap med bara händerna, lyfter upp tjugolitershinkar med vatten på huvudet och balanserar hem dem utan stöd. Hon går och sitter rakryggat och växlar mellan varma skratt och djup koncentration. Ibland hittar jag henne sittandes, utan att hon säger något på en lång stund, med en allvarlig blick som har fastnat långt bort.

Vi kan ha ingående diskussioner men också vara tysta tillsammans långa stunder. Hon påminner mig om att det är dags att tvätta mina skor, att ta med mitt vatten, min solhatt och att jag ska akta mig för busken med taggarna på. Hon serverar mig te när jag har en krånglande mage och insisterar att jag ska ta mer mat. Hon låter alltid mig tvätta mig först efter en lång och svettig dag på åkern. Hon är den trygga punkten för hela familjen på ett sådant självklart sätt. Hon vägleder mig finkänsligt för att jag ska slippa genera mig (tvätta underkläder vid kvällstvätten och torka dem på ditt rum) men är inte sen att utmana mig och driva med mig inför andra.

Hon tror att jag är dum nog att gå på att hon har köpt torkat hundkött på påse till middag och skrattar gott åt sina egna skämt. Hon erbjuder mig att sitta på en i hopvikt handduk och säger med ett gapskratt att det är familjens enda soffa.

Min lärare i matematik.

Min lärare i matematik.

Ofta då vi dricker te eller kaffe tillsammans tar hon fram barnens skolböcker och vill visa någonting. Hon insisterar på att lösa matematiktal med mig och hon har hjälpt mig att borsta upp min gamla skolmatte. Nu känner jag mig fullt kapabel att hjälpa mina barn hemma med matteläxan igen.

Det märks att Biata tyckte om att gå i skolan. 14 år blev det innan hon fick avbryta, då hon väntade sitt första barn. Men hon stannade i skolan ända fram till förlossningen. Hade hon växt upp i ett land där det inte bara fanns ett yrkesval; jordbrukare, så är jag säker på att hon hade blivit en framgångsrik projektledare eller egen företagare.

Det känns lite fånigt att kalla henne för min afrikanska syster, men jag gör det ändå. Jag kommer sakna hennes tydliga, självklara sätt och varma omtanke.

Min sista kväll i Salima, är ikväll.

Biatas första ”selfie” som ledde till förtjusta skratt.

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on Twitter0Email this to someoneShare on LinkedIn0