Sms:a
WEEFFECT125
till 72900
så stödjer du
oss med 125 kr

Do you want to come and eat nsima with me?

Postad 14 Feb, 2016 av Karin

  
Att mina upplevelser och känslor från Malawiresan skulle ta ett tag att smälta förstod jag. Och under mina första dagar här hemma i Sverige har jag förstått att min kropp och hjärna jobbar för fullt på det. Jag drömmer intensivt och pratar i sömnen. Vaknar svettig mitt i nätterna och undrar varför Biata ligger och sover bredvid mig eller oroar mig för att myggnätet inte är på plats.

Jag får förstås många frågor om hur resan har varit, vad som var tuffast, bäst, roligast, jobbigast och så vidare och ibland tänker jag att jag inte lyckas förmedla känslan eller essensen av det jag varit med om. Jag hittar helt enkelt inte orden. Kanske är det inte nödvändigt heller. Det fina skulle ju vara om jag har väckt en nyfikenhet hos andra att testa sina egna gränser och stilla sin nyfikenhet eller överkomma rädslor.

Efter några dagars (trevlig) uppståndelse och en trevande första dag på mitt jobbet, så drog jag med mig maken ut på en skogspromenad. Vi pratar så bra på promenader. Mitt i Källbrinksskogen börjar min mobiltelefon ringa. Ett Malawinummer. Jag blir direkt pirrig och funderar på vem det kan vara? Inget känt nummer. Samtalet bryts på en gång och jag ringer tillbaka. Det bryts igen. Efter flera försök så håller mottagningen. ”It´s Biata Chisi.” Stort bubblande skratt. ”Do you want to come and eat nsima with me?” frågar Biata och vi skrattar och mina tårar rinner. ”I want to dance with you in church tomorrow”. Det är lördag och Alfred är på jobbet, berättar kvinnan som jag har kommit så nära och nu är så långt ifrån. Hon är hemma med barnen som är lediga från skolan.

Jag berättar att jag har visat bilder från Malawi för alla som vill se. Och filmer när fyraåriga Brian (eller ”Boo”, som är hans smeknamn) dansar till ”Waka waka”, som hela min familj här hemma vill se om och om igen. Jag hade velat höra mer om barnen, om grödorna, om väder och vind och om hur ”mitt” rum används nu. Nästan allt jag vill säga och fråga försvinner någonstans längs de tusentals milen som skiljer oss åt och i kommunikationen som plötsligt blev svårare via telefonen. Jag blir orolig att samtalet ska bli för dyrt för Biata och vill avsluta, men ändå inte.

En plan om att Biata ska få komma och hälsa på mig i Sverige börjar ta form. Jag hoppas så att den ska hålla. Jag lovar att berätta vidare.

Sång och dans efter avslutad studiecirkel med kooperationsgruppen Mgoza. Biata är till höger. Och detta upplevde jag bara för ett par veckor sedan!

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on Twitter0Email this to someoneShare on LinkedIn0