Sms:a
WEEFFECT125
till 72900
så stödjer du
oss med 125 kr

Föräldrastil Malawistyle

Postad 30 Jan, 2016 av Karin

 

När jag tar fram kameran flockas alla barn och vill vara med på bild. Sen vill alla se resultatet, barn som vuxna!

Man gör inte så mycket väsen av barn här. De får sin mat och omsorg men i övrigt klarar de sig mestadels själva. De hjälper till både med små sysslor och tunga arbeten. Jag hör aldrig gnäll eller tjat från barnen och sällan höjda röster från de vuxna. Bråk verkar inte existera (men så kan det väl inte vara?!).  Det är bara Brian, familjens minsting, som möjligtvis är lite särbehandlad (antagligen för att han charmar alla). Han kan ge ett tjuvnyp till en kompis, men han tycks alltid bli förlåten.

Är det ett barn som slår sig eller gråter så är det oftast ett syskon eller kompis som tröstar. Barn som vi tycker är små bär runt på ännu mindre barn på höften. De minsta barnen sitter tätt, tätt knutna till mammans rygg i en bärsjal. Jag försökte hjälpa en liten flicka häromdagen som hade tappat sitt vattenkärl från huvudet. Jag klappade och pratade lugnande men Biata skrattade lite, tog hennes arm och kärl och hjälpte henne att fylla på nytt vatten och puttade henne i rätt riktning. Biata var praktisk och jag fokuserade på känslorna.

Det verkar som att föräldrar sällan leker eller busar med sina barn här, inte lika ofta som de svenska föräldrar jag känner iallafall. Men kanske är det så att även i Malawi så har föräldrarna mer tid på helgerna för idag så dansade och sjöng alla tillsammans. Och det finns alltid tid för samtal i skuggan. Jag ser aldrig några pussar eller kramar, i alla fall inte med de äldre barnen. Men det finns alltid ett vakande öga, värme och omsorg med.

Barn har rätt att leka och det gör de malawiska barnen men de utföra också hårt kroppsarbete. För hårt ibland, i mina ögon men det tycks inte ske på bekostnad av något annat. De hjälper sin familj med de göromål som finns där och då. 

Däremot är jag inte så säker på att de får sin röst hörd i alla sammanhang. Det blev tydligt då jag häromdagen skulle hjälpa till och tömma en varböld som Brian hade på bröstet. Biata ville helst hålla fast den rädda och gråtande fyraåringen medan jag ville lugna, trösta och förklara vad som skulle hända. Det var inte helt lätt då han inte förstår mycket engelska och bara grät. Hur som helst så gick det bra, och mina lärare i omvårdnad på Karolinska Institutet hade nog varit hyfsat nöjda med mig. 

Jag kan tycka att barnens hövlighet inför föräldrar och andra vuxna kan kännas lite besvärande ibland. Jag ser inte deras egna vilja. Jag skulle gärna vilja höra lite revolt och protester någon gång! Jag berättade för Alfred att min yngsta dotter hade velat byta frisyr och klippa kort på en sida och lämna den andra lång. Han blev väldigt förvånad när han hörde att jag hade låtit henne göra det. Beslut i det lilla och i det stora. Jag är väldigt glad och tacksam över att vi i Sverige har kommit så pass långt när det gäller barns rättigheter. Tanken med barnkonventionen ska vi vara stolta över, värna om och sprida kunskap om, vart vi än reser.

Meviss Jilos 5 år bär på Vakino Chisi 2 år.

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on Twitter0Email this to someoneShare on LinkedIn0