Sms:a
WEEFFECT125
till 72900
så stödjer du
oss med 125 kr

Patricia

Postad 31 Jan, 2016 av Karin

 

Biata ser till att lilla Nola syns på bilden tillsammans med sin mamma Patricia Kaombe.

22 åriga Patricia och jag ”klickar” på en gång när vi ses. Hon har ett härligt öppet och glatt ansikte. Hennes yngsta

dotter Nola, sex månader, hänger i en bärsjal på ryggen då Patricia går längs den långa vägen för att hämta vatten. Patricia är förstås också jordbrukare men arbetar också som volontär på en förskola några timmar varje dag. Ett par dagar efter Nola födelse var Patricia ute på åkern igen, la sin lilla dotter i skuggan under ett träd och jobbade sina timmar på åkern.

Man säger här att tre, fyra barn är lagom att ha eftersom ”Gud kanske tar något av dem”. Patricia berättar, då hon är på ett av sina besök hos oss, med sorg i ögonen att gud tog hennes förstfödda dotter förra året. Hon dog i malaria då hon var två år gammal. Patricia tittar ner, skakar långsamt på sitt huvud och vill inte prata mer och hennes ögon bär på all världens smärta. Plötsligt ler hon igen och säger att hon vill att jag hälsar på hemma hos henne snart. Kanske redan i eftermiddag?

Någon dag senare går Biata och jag för att hälsa på Patricia igen. På vägen dit berättar hon att Patricia förlorade ytterligare ett barn genom ett missfall för några år sedan. Vissa historier är för svåra att ta in, allt kommer så nära och jag har ingen sköld.

Familjen Kaombes hus

Vi går förbi Patricias hus, hon har blomkrukor framför sitt hus, något som jag aldrig har sett här tidigare. Jag börjar förstå varför hon och jag fick en sådan fin kontakt från början, jag som älskar att sköta om mina blomkrukor i trädgården hemma. Huset ligger lite enskilt, men fint inne bland mangoträden. Jag kan inte låta bli att tycka att det ser lite ensamt ut ändå, de flesta andra bor som i en liten by, med flera hus runt en gårdsplan. Patricia är inte hemma så vi går ut på hennes åker. Vi hör på håll musik från radion som hon har hängt upp i ett träd. Hon är där med sin make Ryford som hackar ogräs och bär Nola i en sjal på ryggen. Inget gör mig gladare att se. När han säger att han är glad att jag ville komma på besök så säger jag att jag är glad att se att han hjälper sin hustru på åkern och tar hand om deras dotter.”Of course”, säger han med ett leende. Det är min skyldighet att jobba tillsammans som en familj. Vi pratar alla en stund tillsammans. Patricia och jag tittar på varandra, nickar och ler i samförstånd. Vi ses en annan dag.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn

Föräldrastil Malawistyle

Postad 30 Jan, 2016 av Karin

 

När jag tar fram kameran flockas alla barn och vill vara med på bild. Sen vill alla se resultatet, barn som vuxna!

Man gör inte så mycket väsen av barn här. De får sin mat och omsorg men i övrigt klarar de sig mestadels själva. De hjälper till både med små sysslor och tunga arbeten. Jag hör aldrig gnäll eller tjat från barnen och sällan höjda röster från de vuxna. Bråk verkar inte existera (men så kan det väl inte vara?!).  Det är bara Brian, familjens minsting, som möjligtvis är lite särbehandlad (antagligen för att han charmar alla). Han kan ge ett tjuvnyp till en kompis, men han tycks alltid bli förlåten.

Är det ett barn som slår sig eller gråter så är det oftast ett syskon eller kompis som tröstar. Barn som vi tycker är små bär runt på ännu mindre barn på höften. De minsta barnen sitter tätt, tätt knutna till mammans rygg i en bärsjal. Jag försökte hjälpa en liten flicka häromdagen som hade tappat sitt vattenkärl från huvudet. Jag klappade och pratade lugnande men Biata skrattade lite, tog hennes arm och kärl och hjälpte henne att fylla på nytt vatten och puttade henne i rätt riktning. Biata var praktisk och jag fokuserade på känslorna.

Det verkar som att föräldrar sällan leker eller busar med sina barn här, inte lika ofta som de svenska föräldrar jag känner iallafall. Men kanske är det så att även i Malawi så har föräldrarna mer tid på helgerna för idag så dansade och sjöng alla tillsammans. Och det finns alltid tid för samtal i skuggan. Jag ser aldrig några pussar eller kramar, i alla fall inte med de äldre barnen. Men det finns alltid ett vakande öga, värme och omsorg med.

Barn har rätt att leka och det gör de malawiska barnen men de utföra också hårt kroppsarbete. För hårt ibland, i mina ögon men det tycks inte ske på bekostnad av något annat. De hjälper sin familj med de göromål som finns där och då. 

Däremot är jag inte så säker på att de får sin röst hörd i alla sammanhang. Det blev tydligt då jag häromdagen skulle hjälpa till och tömma en varböld som Brian hade på bröstet. Biata ville helst hålla fast den rädda och gråtande fyraåringen medan jag ville lugna, trösta och förklara vad som skulle hända. Det var inte helt lätt då han inte förstår mycket engelska och bara grät. Hur som helst så gick det bra, och mina lärare i omvårdnad på Karolinska Institutet hade nog varit hyfsat nöjda med mig. 

Jag kan tycka att barnens hövlighet inför föräldrar och andra vuxna kan kännas lite besvärande ibland. Jag ser inte deras egna vilja. Jag skulle gärna vilja höra lite revolt och protester någon gång! Jag berättade för Alfred att min yngsta dotter hade velat byta frisyr och klippa kort på en sida och lämna den andra lång. Han blev väldigt förvånad när han hörde att jag hade låtit henne göra det. Beslut i det lilla och i det stora. Jag är väldigt glad och tacksam över att vi i Sverige har kommit så pass långt när det gäller barns rättigheter. Tanken med barnkonventionen ska vi vara stolta över, värna om och sprida kunskap om, vart vi än reser.

Meviss Jilos 5 år bär på Vakino Chisi 2 år.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn

Storstädning med svart sand.

Postad 30 Jan, 2016 av Karin


Tidigare i veckan gick jag tillsammans med Biata och dottern Lunia (även kallad Anness ibland) genom ett bedövande vackert grönt landskap med blånande berg i fjärran och djup molnhimmel. Solen stekte. Vi skulle hämta svart sand i våra hinkar. Biata lät mig, som alltid, ta den minsta. Efter ungefär 30 minuter var vi framme och vi fyllde våra hinkar med sand med hjälp av en hacka och balanserade sedan hinkarna tillbaka hem i hettan.

Morgonen efter var det dags för storstädning, Biata tyckte att huset var för sandigt. Den svarta sanden blandades med grövre sand och vatten till en mjuk konsistens och spreds för hand över alla golv.

Sandsmeten fördelas över golvet för hand…

Efter några minuters torkan skulle smeten jämnas till med en platt sten under hårt tryck. Och torkas igen. Resultatet blev mycket snyggt. Så bonar man golv i Malawi, världens fattigaste land.

…och jämnas till med en sten. (Jag lovar att jag hjälpte till också!)

Men ett sådant här golv blir snabbt sandigt igen och Biatas dröm är att kunna investera i ett betonggolv. Sju påsar cement skulle kosta 40 000 kwasha (ungefär 2500 kronor). ”Då skulle det bli mycket enklare för kvinnorna att städa.”

Färdiga och nytvättade! Våra frukostar tillsammans är en höjdpunkt på dagen.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn

Arg insändare i lokaltidningen.

Postad 29 Jan, 2016 av Karin

Vi tog en promenad till barnens skola Ngoza Primary School häromdagen, när alla barn hade gått hem. Besöket blev ytterligare en ögonöppnare. Vi blev runtvisade i tomma klassrum av biträdande rektor Mr Chisa som är mycket engagerad och stolt över sin skola. Skolan har över 900 elever, i vad jag förstod är motsvarande låg- mellan och delar av högstadiet (barnen är mellan sju och 13 år). Klassrummen räcker inte alltid till och en del av undervisningen sker utomhus under ett träd och ställs in när det regnar. Bara 16 elever av ungefär 60 gick vidare till ”secondary school” (gymnasiet) förra året. Ingen av dem var flickor. Att läsa på universitet kostar 42 000 kwasha per år (x4) vilket så klart kan vara mycket svårt för en familj att betala. Den vanligaste anledningen till varför flickor inte studerar vidare är att de behövs hemma eller blir gravida. 

Det är avgörande att satsa på flickorna och deras skolgång. För varje år extra i skolan en flicka går, ju större chans att hon får en högre inkomst senare, att hon föder färre barn och att jämlikheten med männen ökar. Genom att satsa på flickor kan man alltså också bekämpa fattigdom!

Skolan har också en stor brist på lärare och standarden på klassrummen hade fått vilken förälder som helst i Sverige att skriva långa brev till politiker och arga insändare i lokaltidningen.

Sympatiska budskap på väggen.

 Mr Chisa berättade vidare hur det sedan årsskiftet har kommit färre elever till skolan på dagarna, på grund av att barnen är för HUNGRIGA för att ta sig iväg till skolan. Barnen äter inte på morgonen och i skolan serveras ingen mat. Denna skola ingår inte i heller i något School Feeding Program där FN´s livsmedels och jordbruksorganisation FAO tillsammans med lokala lantbrukare förser eleverna med mat, vilket så klart gör att barnen går till skolan och dessutom har energi att lära sig. Familjen Chisis barn äter ibland lite majsgröt på morgonen eller sen lunch när de kommer hem på eftermiddagen. Ibland får de med sig en banan. Jag ser barn på skolgården på väg hem som suger på något från en plastpåse. Jag frågar Biata vad det är. ”Rice juice”, risavkok till lunch alltså.

Vissa klassrum har inte bord och stolar. Men höns.

Skolans engelskalärare Mr Nyson Lumnai

 Någon dag efter vår rundvandring, på ett möte med skolkommittén (ungefär som ett föräldramöte) blir jag presenterad för engelskalärare Mr Nyson Lumani. Han är en bildad man och verkar veta en del om Sverige och har frågor om kriminaliteten där. Jag kan ingen statistik om den men ett vet jag,
att

jag känner mig betydligt tryggare här i Salima kvällstid än på Stockholms gator. Mr Lumani är mycket mån om att jag ska förstå utmaningarna som skolan står inför och översätter skriftligen i min anteckningsbok till engelska det som sägs på mötet. Glädjande får jag reda på att skolan har fått medel att bygga sju nya toaletter avsedda endast för flickor och att 150 säckar betong kommer levereras inom kort för det. Skolan ska också delta i ett projekt som kallas ”Keep girls in school” som ska stödja föräldralösa flickor att kunna fortsätta studera. Det finns hopp! Senare blir Mr Lumnai och jag vänner på Facebook. 

Flitiga pojkar gör läxan efter skolan. Chaweze till höger med bästa kompis Mike. Lillasystet Michelle väntar på lek.

 

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn

Här är inte tid pengar

Postad 29 Jan, 2016 av Karin

  Det är roligt att gå runt och kika i det lokala utbudet av produkter. Men det finns absolut INGA butiker här i Salima som vi är vana vid från hemma.

Fisk från Malawisjön och tomater som ingår i nästan alla rätter.

Vi handlar några saker i taget, varje dag. Vi går den långa, väldigt raka vägen med de snabba bilarna till marknaden några kilometer bort. Vi hälsar på hemma hos människor på vägen eller stannar och pratar med kvinnorna med barn på ryggen eller med männen som cyklar. Att gå och handla något extra till lunchen (två tomater och en lök) eller bröd till frukost kan ta sin tid. Här tar man sig god tid till allt. Men i Malawi är inte tid pengar. Utan här är pengar, pengar.

Speceributiken i byn.

Biata brukar välja de frallorna som kallas ”Obama” till frukost, ”Bin Ladin” är för mjöliga tycker hon.

Sugen på snacks från marknaden, någon? Ngumpi, tydligen sådana termiter som äter upp väggarna i mitt rum.

Shopping bland kökstillbehör.

   

Ett kök för en tjuga?

 

Eller en såg?

  
Varmt grattis på födelsedagen i dag, till min fina mamma Tove hemma i Sverige. Hon är också en stark och självständig kvinna som alltid ställer upp för alla. Kramar från Karin ❤️❤️❤️

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn

Alfred och Shadreck med familj

Postad 28 Jan, 2016 av Karin

Alfred köper bananer, tvättar och delar i lagom stora klasar och säljer dem vidare med en liten förtjänst.

Alfred köper bananer, tvättar och delar i lagom stora klasar och säljer dem vidare med en liten förtjänst.

Männen sliter och kämpar också här i Malawi. Inte bara kvinnorna jobbar hårt. Skillnaden är väl att männens sysslor slutar när de kommer hem från sitt dagsverke och kvinnornas fortsätter till sänggående. Männen tycks dessutom mer än kvinnorna bara sitta och prata, särskilt de dagar de inte är iväg på jobb. Det är märkligt att det tyngsta fysiska arbetet lämnas till kvinnorna.

Alfred är vänlig och nyfiken och har alltid många frågor till mig. Vi skämtar och skrattar mycket när vi sitter  och pratar tillsammans. Han är omtänksam. När jag hade en krånglande mage cyklade han flera kilometer för att köpa ”medicin” till mig. Han kom tillbaka med två påsar kinesiskt te som han lade stora förhoppningar i. Teet tillagades med omsorg och jag fick noga instruktioner hur jag skulle dricka det. Själv så dricker han sitt te med många skedar socker, som så många andra här.

Alfred var med i en bilolycka för fem år sedan då en av hans vänner dog. Trafikolyckor är en av de vanligaste dödsorsakerna här i Malawi eftersom trafiksäkerheten är väldigt dålig, framför allt när det är mörkt då många av varken cyklarna eller bilarna har fungerande lyktor. Alfred låg på sjukhus i tre månader i huvudstaden Lilongwe med en illa skadad fot som behövde opereras flera gånger. Den blev aldrig bra och han haltar lätt när han går.

Alfred arbetar som vakt på en juicefabrik här i Salima, där man gör juicer på tetrapak ”som sådana som du köper”, (vita människor, mzungos, som har råd, alltså). Han tjänar 25 000 kwacha i månaden och betalar 200 i skatt. Det som blir kvar motsvarar ungefär 330 svenska kronor. Han blev för några dagar sedan anklagad för att ha stulit en vattenpump från fabriken. Hans mobiltelefon ringde stup i kvarten och till slut cyklade han iväg för att vara borta i flera timmar. Till middagen den kvällen berättade han att man hade hittat den man som var skyldig och att Alfred nu var rentvådd. Han fick behålla sitt arbete, vilket måste vara helt avgörande för familjen. ”God is great!” säger han lättad. Mannen som åkte fast är nu arresterad och riskerar tre till fyra år i fängelse vilket förstås kommer sätta hans familj i stor nöd. Fängelserna här är långt i från högsta standard och tar in alldeles för många fångar för den kapacitet som finns.

Alfred arbetar både dagtid och nattid. På nätterna är arbetet som hårdast. Då kommer det ofta tjuvar till fabriken för att stjäla frukt till sina svältande barn, det har varit extra tydligt i år. Alfred skakar på huvudet när han berättar. Jag undrar vad han tänker.

 

Shadreck hjälper Biata att rensa bort dåliga ärtor, resten planterat vi på åkern.

Alfreds storebror Shadreck Milazi Chisi bor tillsammans med sin hustru Patricia Chisi och deras yngsta dotter Calorinne, som han har sagt åt att ”inte leka med pojkar” så att hon kan fortsätta gå i skolan och slippa bli gravid. Han vill att hon ska studera vidare, kanske på universitetet. Men det kostar 42000 kwasha per år (2800 kronor) och studierna kan vara i fyra år.

Shadreck är en mycket vänlig man som i mina ögon tycks vara ganska jämställd med Beatrice. Beatrice är härlig och skrattar mycket även hon. Vi har ett gott öga till varandra och hon ser alltid till att jag har det bra. Shadreck jobbar både på åkern och i köket. Han visar mig runt i familjens trädgård som blommar och kommer över med några chilifrukter som vi använder till middagen. Med paret bor också barnbarnen tvillingarna Happiness och Nola som är sju år gamla. Deras mamma har gift om sig med en annan man och flickorna blev kvar här. Flickorna älskar att dansa och har en otrolig rytmkänsla. De hjälper redan till med att hämta vatten men är inte sena att hoppa in i pågående fotbollsmatch heller.

 

Mamma Beatric Chisi med dotter Calorinne och barnbarnen Happy och Nola.

 

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn

Som en förkylning

Postad 28 Jan, 2016 av Karin

 

Johannes Banda i morse på väg till marknaden för att handla frukost. Här berättar han om att han igen är drabbad av malaria för Robert Saopa, läraren och orföranden i skolans ungdomsklubb.

 
Malaria här verkar vara lika vanligt som en förkylning för oss i Sverige, men är förstås mycket allvarligare. Man blir sängliggande i hög feber under ungefär en vecka och tillfrisknar sedan med rätt medicin, om man kan få tag på den. Vuxna får det ungefär en gång per år och barn en gång i månaden. Jag har hört om flera människor som har dött i det, framförallt barn.

I morse träffade vi Johannes Banda som är undervisande jordbrukare i Biatas kooperativ. Han har pågående malaria och är på bättringsvägen och har därför jobbat på åkern som vanligt de sista dagarna.

På kvällarna hör jag myggorna flyga med sitt pipande ljud i mitt rum med sitt pipande ljud i kolmörkret. Jag ligger tryggt under mitt myggnät med vetskapen om att jag har tagit min malariaprofylax och sprejat mig med extra myggsprej innan sänggående. Den möjligheten är få förunnat här. 

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn

Tereza och Gladys

Postad 28 Jan, 2016 av Karin

 

Tereza Chisi

 

Farmor Tereza Chisi är Alfreds mamma. Vår bys urmoder. Hon är 78 år och ser ut som att hon bär på all världens klokhet. Hon har fött två döttrar och sex söner varav en dog i följdsjukdomar till HIV för några år sedan. Han skämdes så mycket över sin sjukdom så att han inte ville ta sin medicin. Terezas andra söner bor här i husen runt gården tillsammans med sina familjer. När de andra här pratar om henne eller tittar på bilder som jag har tagit av henne mjuknar deras röster.

Tereza är änka och bor tillsammans med en av sina söner som blev lämnad av sin hustru för att han drack för mycket öl. Tydligen så fortsätter han dricka. Även två barnbarn bor med Tereza och hon lagar mat åt dem varje dag. Och bär vatten och jobbar på åkern.

Jag frågar Biata vad som kommer hända när farmodern inte orkar jobba längre. Biata förstår inte riktigt min fråga, alla jobbar på fältet till sina sista dagar, med mer eller mindre hjälp från släktingar. Terezas mamma lever fortfarande och jobbar på sin åker i en annan provins. Ingen tycks veta hur gammal hon är, men hon borde ju vara nästan hundra år! Medellivslängden i Malawi tror jag är runt 50 år (hälften av befolkningen är under 15 år), och det beror på den höga barnadödligheten.

Tereza kommer fram till mig varje dag, trycker min hand med sin kärva och varma och säger långa meningar på Chichewa. Hennes ögon är grumliga av starr och jag undrar hur mycket hon egentligen ser. Så sent som i går kväll, när det höll på att skymma såg jag henne gå iväg över fälten. Hon hade bytt till en fin blus och chitenje (kjoltyg) och hade med sig väska. Säkert skulle hon på något möte, som tycks vara så vanliga här. Jag blev orolig och undrade hur hon skulle hitta hem igen när det hade mörknat. Men jag insåg att det inte var första gången hon gav sig av så där. Hon såg självständig ut.

Jag tänker på alla de flickor som springer och leker här runt husen. Deras framtid är här; de ska bruka sin jord, hämta vatten, föda barn och mätta magar. Och kanske bli hundra år gamla. Jag har pratat med flera av de tonåringar som bor här, bland annat 14 åriga Gladys som bor med Tereza. Hennes pappa är död och när mamman gifte om sig fick Gladys stanna kvar. Hon är så snygg i sin korta, svarta jacka, nagellack och en svart, tuff mössa. Hon tycker att det finns ”many problems” i byn och vill egentligen studera och bli läkare och arbeta i landets största stad, Blantyre. Å vad jag önskar att flickorna (och pojkarna) här hade ett val.

Gladys Chisi

Gladys Chisi

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn

Så här funkar det.

Postad 27 Jan, 2016 av Karin

Ok. Sanitet.Tvättrummet är enkelt men fungerar utmärkt. Det var för mörkt att ta en bild där inne, men där finns en stång att hänga kläder och handduk på. God plats för en tvättbalja, en stor, lutande, platt sten som man kan fila/tvätta undersidan av fötterna på (genialiskt!) och ett litet avlopp till baksidan av huset. Det är ungefär som ett av de spa-anläggningar som vi har hemma och betalar mycket pengar för att besöka. Dessutom är det en magnifik utsikt genom hålen över de Malawiska åkrarna.  
Toaletten. Ett hål i golvet, helt enkelt. Varken mer eller mindre. Fungerar bra, tack. Under finns tydligen ett hål som är ungefär två meter djupt och lika brett och långt. Utanför ser ni den genialiska handtvätten. En petflaska med håll i botten som du fyller med vatten.

 

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn

Biata teaterviskar och sen skrattar alla åt mig.

Postad 26 Jan, 2016 av Karin

Ibland är det som att hålla audiens. Biata kommer och säger att den här kvinnan eller mannen vill prata med dig. Då sätter vi oss en stund och samtalar om Sverige och Malawi och skillnaderna där emellan. Att jag har lärt mig några fraser på chichewa gör alltid succé. De kallar det för ”chatting”. ”Let´s sit down and chat!” ”Hänga” känns som en bra svensk motsvarighet. Jag gillar malawiskt häng.

Jag går med Biata på olika möten med andra boenden i området. Dels de som hålls genom We Effect och Malawi Lake Basin Programme, men vi går också på bymöten eller möten i barnens skola. Jag blir alltid noga presenterad av Biata som teaterviskar åt mig vad jag ska säga och svara på alla hälsningar och frågor. Jag känner mig stolt över Biata, hon har en viktig roll som sekreterare på bymötena. Kvinnorna sitter tillsammans, längst bort från talarna. Mötena hålls utomhus under ett träd, på Chichewa och är ofta väldigt långa och lite tröttsamma. Samtidigt så ger det mig en chans att samla mina tankar och bara sitta. Det är ovant.

img_4111.jpeg

I går var vi på en ”spara-lånagrupp” (eller ”banking meeting” som de också säger) via We Effect och Mgoza, den kooperationsgrupp som Biata tillhör. Alla medlemmar betalar en valfri summa pengar per vecka till en gemensam kassa. Ur kassan kan varje medlem sedan också låna pengar som ska betalas tillbaka efter en månad med en ränta på 20 %. En gång om året delas sparränta ut på sparade pengar, även den på 20 %. Denna slags bankfunktion har gjort att jordbrukarna kan göra nödvändiga investeringar eller reparationer för att i slutändan kunna tjäna mer pengar. En kvinna som jag pratade med hade efter ett års sparande kunnat köpa en ko och betala barnens skolavgifter. Det verkar faktiskt vara ett väldigt bra och fungerande projekt, under devisen ”hjälp till självhjälp”, som vi kan stödja hemifrån genom en slant och göra verklig skillnad för medlemmarna i de olika kooperationsgrupperna.

Innan mötet startade satt vi och småpratade och alla deltagare hjälpte till att rensa ”therere” som är en växt som torkas och äts från och med oktober då det inte finns färska blad att plocka. Sedan flyttade vi in, det blåste för mycket.

img_4113.jpeg

Alla medlemmar, som var kvinnor, hade en egen bankbok där belopp som sparades och lånades noga fylldes i. Ordföranden hade också en kassabok med samlade transaktioner antecknade. Pengarna som skulle sparas lades i en skål i mitten på golvet. Man räknade, skrev och diskuterade, alla verkade vara överens. På mötet samlades över 9000 kwacha in som sparmedel, det vill säga nästan 150 svenska kronor. De som hade lånat sedan tidigare betalade tillbaka till skålen i mitten. Minst fem barn var med på mötet och ammade eller sov i mammornas knä.

Mötet avslutades med att Biata berättade om min tvättmaskin under allas jubel och sedan ställde kvinnorna frågor om mig och om Sverige. Vi inledde ett engagerat och intimt samtal under höga skratt och rop, som inte lämpar sig att återberätta här… Innan vi säger ”tapita” (hejdå) så sjunger och dansar vi tillsammans. Jag filmade det hela och bara måste ladda upp filmen från Sverige när mobilnätet är lite snabbare så att ni får se!

Två korta:

Vi har en höna i barnens sovrum på nätterna, så att ingen ska stjäla den. Vi ska äta den senare i veckan.

Biata och jag delade på ett äpple som jag hade idag. Vi pillade ut kärnorna och planterade de i avskurna plastflaskor och ställde de i skuggan av ett träd. Nu hoppas vi att fröna ska gro. Tänk om familjen kan skörda äpplen om några år!

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn