Sms:a
WEEFFECT125
till 72900
så stödjer du
oss med 125 kr

News flash. Störtskur!

Postad 25 Jan, 2016 av Karin

Vi har hört muller och sett mörka moln med blixtar hela dagen på horisonten. Nu är regnet här. Och vilken störtskur sen! Mycket kraftiga vindar gjorde att grannens halmtak just blåste av. Och mitt rum (utan fönster) är genomdränkt. Men alla tycks ta det med gott mod. Vi vinkar till grannarna som står och skrattar medan några försöker lappa ihop taket igen. Alla barn ställer vattenhinkar under familjens plåttak för att samla in vatten. Det här är bra för grödorna!

img_4151-1.jpegimg_4153.jpeg

 

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn

En vanlig lämning på dagis.

Postad 25 Jan, 2016 av Karin

Idag efter att ha arbetat en timme på åkern gick vi med yngste sonen Brian till förskolan. Han är där några timmar om dagen tillsammans med andra barn som är mellan 2 och 5 år. De får lära sig bland annat alfabetet, månader och veckodagar på engelska. Avgiften är 200 kwasha (ca 3kr) för tre månader. Lärarna har det som ett volontärarbete och barnen får gröt till lunch genom ett ”feeding program”. Lärarna är bekymrade för att många små barn inte kommer dit utan hålls på åkern med sina föräldrar.

Små barn brukar vara rädda för mig här, gråta och gömma sig bakom sin mamma. Idag sprang en liten flicka iväg det fortaste hon kunde, när hon fick syn på mig.

Vi satt och tittade en stund på undervisningen. Barnen visade upp vad de kunde och sedan dansade de och sjöng. En om hur man hoppar som en groda! 

 

Förskolekompisar och lärare Yamikani Mchenga.

  
  

Små grodorna på chichewa

 

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn

Man gissar och tittar på solen.

Postad 24 Jan, 2016 av Karin

I natt kom åskan och regnet. Ljudet var öronbedövande när dropparna träffade plåttaket och jag tror att det måste ha väckt hela huset. Jag tänker ändå att det måste ha varit ett välkommet ljud. Jag hoppades nästan att Biata skulle säga ”Usch, vilket väder. I dag stannar vi inne och bara myser”. Men så klart inte J.

img_4067.jpeg

Bra med regn men det behövs mer.

I dag är det söndag och det betyder gudstjänst. Det är viktigt för alla jag träffar att veta vilken kyrka jag tillhör. Jag säger att vi är kristna i Sverige och att jag både är döpt och konfirmerad. Min gudstro sträcker sig inte längre än så och alla brukar nöja sig med det. Jag ser fram emot besöket. Det känns märkligt när man här säger att ”om Gud vill så kommer regnen”. Det är ju inte Gud som har ställt till vädret, det är ju vi i väst, öst och norr som genom vår politik, våra val och vår livsstil som gör att malawierna väntar på sitt regn och svälter.

Högmässan börjar klockan nio men familjen har ingen klocka, den funktionen på mobilen tycks inte fungera. De gissar och tittar på solen. Det gör att det inte är någon minutprecision på mötena här direkt.

Ok, tillbaka från kyrkan. Det var en trevlig gudstjänst med mycket sång av kören. Alla ombads lämna kollekt i flera omgångar bland annat till ett nytt pågående kyrkobygge. Biata tryckte sedlar i min hand och bad mig gå upp själv i kyrkogången. Jag hörde hur hon fnissade fräckt bakom mig. Jag älskar att hon utmanar mig med olika uppdrag. Under gudstjänsten, som hölls på Chichewa, bad prästen mig att ställa mig upp och presentera mig inför hela församlingen. Ibland gäller det att hitta sig fort. Det blir många hövlighetsfraser och jag avslutar alltid med ett ”si como, si como” (tack så mycket). Då skrattar alla och tycker att jag har blivit en malawisk kvinna.

I korthet:

Det är väldigt varmt. Kläderna klibbar och jag känner mig aldrig sval.

Magen funkar så där, men fantastiska Biata tar hand om mig och serverar te och olika slags gröter.

Jag saknar barnen där hemma. Vi pratade en stund idag och jag hörde att de mår bra och skulle ut och åka skridskor. Bra känsla där hemma alltså och därmed också hos mig. Den lever jag på tills vi ringer igen, nästa vecka.

 

 

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn

Att vara hungrig.

Postad 23 Jan, 2016 av Karin

I dag fick jag börja morgonen med att sanera mitt rum från insekter som äter hål i golvet. Elias, Chawez och Anness hjälpte mig att bära och sopa. Hädanefter får jag nog hålla efter lite oftare i hörnen. I natt drömde jag förresten att det var en orm i mitt rum. Biata berättade skrattandes att jag pratar mycket i sömnen.

Det var bråk i natt borta vid marknaden mellan två män. Biata blev ditkallad tidigt i morse för att vara med och medla. Jag kan väl förstå att hon har den uppgiften men tanke på hur klok, tydlig och lugn hon är. Männen hade varit fulla och slagits och en av männen hade fått ett slag i ögat och måste åka till sjukhus. En av männens far hade efteråt hållit ett långt föredrag för slagskämparna som hade suttit och skämts med huvudet i händerna. Han satt det de hade gjort var fel och att de nu skulle hålla sig hemma utan att dricka alkohol på tre veckor. Vad jag förstod så fick de var och en också böta 1500 malawiska kwacha (ungefär 20 kronor) plus kostnaden för transport till sjukhuset som var ungefär samma summa igen. Ett betydande belopp här. Tydligen är alkohol ett stort problem här och det går förstås ut över männens familjer. Här som överallt annars.

Biata häller ut majskorn på tork i solen som har legat i vatten över natten. Sedan ska de malas till majsmjöl och torkas igen. Av majsmjöl gör man nsima som är basföda i Malawi, men dessvärre ganska näringsfattig.

 

Ok, lördag. Då skjutsar Biata sina barn till olika aktiviteter. Nej, så klart inte. De är lediga från skolan och får därför hjälpa till några timmar på fältet. Jag följer med killarna ut och hackar bort sly. Vi har trevligt och de verkar tycka att jag gör okej ifrån mig. Det är otroligt hur starka och snabba de är trots tunna kroppar och utan frukost i magen.

800 miljoner människor i världen är hungriga. ”Hunger” tycker jag annars är ett uttryck som nästan används lite slarvigt som är svårt att relatera till, något långt borta som inte gäller oss. Men ”att vara hungrig” kan vi alla relatera till, iallafall hyfsat. Jag ser barn med uppsvällda magar på grund av proteinbrist och nästan alla barn ser minst tre år yngre ut än vad de är för att de är undernärda. Alltså tillväxthämmade på grund av undernäring och ändå jobba på en åker och gå i skolan. Faktiskt ofta med ett leende. I år är många i Malawi hungriga på grund av oregelbundna och för få regn förra året som slog hårt mot skördarna. Alla oroar sig för att det i år ska upprepas. Alla väntar på och ber om regn.

Det är en märklig känsla för mig att se hunger och svält på nära håll, med tanke på mina egna erfarenheter. Jag har arbetat med anorexipatienter som väljer att svälta sig trots tillgång på mat och nu arbetar jag med barn och ungdomar som under lång tid har ätit mer kalorier än vad de gör av med och därför utvecklat fetma. Världen är märklig och jag känner stor respekt för att alla, oavsett var vi bor, har vår egen kamp.

Så. Det var nog allt för idag.

 

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn

This is very private! We talk to nobody.

Postad 22 Jan, 2016 av Karin

Första sysslan på morgonen är att borsta hela gårdsplanen med en enkel borste gjord av kvistar. Dammet yr men det ser städat och snyggt ut efteråt. Jag tycker om sopandet, det är fridfullt när luften fortfarande är sval och hönorna pickar mat runt fötterna. Barnen får gröt till frukost och Biata har köpt bröd som vi äter tillsamman med en kopp te. Jag tror inte att det är hennes vanliga frukost och jag tror att hon njuter av det. Jag med.

Brian med kompis Solomon hjälper till med pumpen.

Idag är det tvättdag, det är också en kvinnosyssla. Vi går till vattenpumpen någon kilometer bort. Vi möter framförallt män på cyklar, barn på väg till skolan och kvinnor som har hämtat vatten. Brian är fortfarande hemma med oss eftersom hans lärare är på semester. Han går tio meter bakom och pratar för sig själv. Över våra tvättbaljor och högar med kläder samtalar vi om barn, kärlek (vi giftes oss samma år!), sexualitet och mens. Efter att Biatas yngste son Brian, nu fyra år, föddes bestämde hon sig för att hon inte ville ha fler barn även om hon gärna hade velat ha en dotter som kunde hjälpa henne med sysslor hemma och i jordbruket. Hon lät därför sterilisera sig, vilket är något som är kostnadsfritt här i Malawi. Ibland gör även männen det berättar hon, men oftast kvinnorna. Kliniker och sjukhus delar också ut gratis kondomer.

Jag frågar hur det är för en kvinna dagarna runt mens, något som jag har funderat på eftersom tvättmöjligheterna och tillgång på mensskydd är väldigt begränsat i jämförelse med hemma. Biata berättar och visar hur kvinnorna använder slitna tygstycken och rullar ihop och använder som tampong. Sedan tvättas dem och återanvänds. Unga kvinnor stannar hemma från skolan då de har mens för rädsla att det ska synas, men också för att det bara finns två toaletter på skolan. En ung kvinna missar alltså 4-5 dagar av skolgång per månad på grund av att de inte har tillgång till toaletter eller av rädsla för att det ska upptäckas att hon har en fungerande, menstruerande kropp. Galet och sorgligt. Biata säger att menstruation är ett mycket privat ämne och en av de få saker som man inte talar om i Malawi. Men hon vill gärna att jag berättar om det här.

Vi tystnar och skrubbar vår tvätt, sköljer den noga flera gånger och sen kan Biata inte hålla sig längre: Berätta igen om din maskin i Sverige som tvättar kläder!

Det är fredag. Jag ska inte äta tacos i kväll. Och inte titta på tv. Det blir nog majsgröten Nsima igen, med en god tomatsås. Men lite ”mys” blir det nog ändå här. Kanske ligger Biata och jag bredvid varandra på rygg på en bastmatta och tittar upp i stjärnhimlen, som vi gjorde igår, då jag såg mitt livs första eldfluga. Har ni sett att det är fullmåne? Tänk att vi ser samma i Malawi som i Sverige.

 

Bra prat över tvättbaljorna idag.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn

Det är lätt att vara ”ekoreko” i Sverige.

Postad 21 Jan, 2016 av Karin

img_3809.jpeg

Solcellsladdare.

Biata och Alfred arrenderar 0,4 hektar (ca 4000 kvm) mark under ett år förutom sin egen jord, det kostar dem 6000 Malawi Kwacha (ungefär 75 svenska kronor). Det var dit vi gick kvart över fem i morse då de flesta av er förhoppningsvis låg och sov för att hacka bort ogräs. Jag var livrädd att jag skulle hacka bort en gröda istället för ogräs och var nog inte så effektiv som man skulle ha kunnat önska. Andra jordbrukare både män och kvinnor gav oss glada tillrop och frågade om jag kunde hjälpa dem när jag var klar. Alfred berättade att jordlotten hade besprutats med bekämpningsmedel och att det gjorde att inget ogräs växte under femtio dagar. Medlet spreds ut efter majssådd och jag frågade försiktigt om det inte betyder att majsen också får ”chemicals” i sig. Det var inte riktigt läge att börja diskutera ekologiska produkter och att jag brukar välja dem hemma i Sverige. Det är lätt att vara för ekologisk odling när man sitter i Stockholm och har det stora utbudet som finns där och inte själv behöver odla för överlevnad. Ekologiska produkter kommer under hunger i behovstrappan. Jag är säker på att det är en gåva för Biata att slippa dra ogräs under nästan två månaders tid.På förmiddagen slaktade Biata en höna som hon skulle tillreda till lunch. Ungefär en gång i månaden äter familjen kyckling så det är extremt viktig protein som måste tas tillvara. Jag skämdes över mig själv när jag bad om att inte behöva vara med vid slakten och plockningen. Jag skötte istället riset och stekningen. Lunchen blev fantastiskt god. Inför varje måltid erbjuder Biata en skål med vatten för alla att tvätta händerna i, männen alltid först. Sedan ber vi en bordsbön. I går bad Biata mig hålla i bönen på svenska och jag är glad att ni inte hörde vad jag hasplade ur mig. Alla får varsin tallrik och för det mesta äter vi med en hand, ibland med sked. Barnen äter inte tillsammans med oss vuxna utan sitter utomhus. Efter maten diskar Anness, Alfreds äldsta dotter, tallrikar och kärl och jag undrar varför Biata aldrig ber någon av sina söner att hjälpa. Det skulle vara en fin början på en förändring i arbetet med jämställdhet mellan pojkar och flickor och hoppfullt för nästa generations kvinnor.

Solen står i zenit och det är extremt varmt idag, någon sa 38 grader. Jag dricker litervis med vatten och har solhatt men oundvikligen så blir jag både långsam och trött. Biata och jag gick till marknaden idag i hettan. Hon ville köpa tomater och klippa sig. Längs hela vägen stannar människor och hälsar, berättar att det är en gåva att jag är här. Det gäller att hålla sig ödmjuk och jag garanterar att äran är min.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn

Nära naturen.

Postad 21 Jan, 2016 av Karin

Några bilder från gården.  

Biata motar tillbaka grisarna in i stian.

  
 
 

Rum med utsikt.

   

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn

Det är tungt och gör ont i händerna.

Postad 20 Jan, 2016 av Karin

 

Vattenpumpen är en daglig träffpunkt för kvinnor och tjejer.

Efter en kort men skön natt väcktes jag av musik från radion, klockan tio minuter i fem. I halvmörkret trevade jag mig fram till min klädhög (tack och lov för min pannlampa!). Biata knackade strax på min dörrpost och jag försökte snabba mig. Klockan halv sex gick vi tillsammans med några av flickorna i byn för att hämta vatten vid pumpen där en grupp flickor och kvinnor i olika åldrar kramade mina händer och ställde frågor till Biata om vad jag gör här alldeles frivilligt. Jag genomgick ett eldprov; att pumpa upp vatten i en tjugoliters hink och sedan med hjälp av en i hopvirad duk balansera och bära vattnet hem. Till allas förtjusning gick det bra och jag bjöd på skratten åt mig. Det var faktiskt inte så svårt och tungt som jag trodde utan jag kom tillbaka till huset utan att ha spillt en droppe. Kanske berättar min nacke något annat i kväll. Senare på dagen hämtade vi kvinnor vatten igen.

Happiness 7 år, byns bästa dansare och kanske yngsta vattenhämtare.

De dagliga sysslorna hos Biata, som pågår hela tiden utan stopp, går ut på att arbeta på åkern, göra upp eld, förbereda mat, diska, tvätta barn och mata djur. Allt som vi gör har en mening och och måste göras för överlevnad och försörjning. I Sverige betalar många mycket pengar för en lektion i det här. Att göra saker en i taget med total fokus. Mindfullness när den är som bäst.

Det slår mig hur rent alla redskap hålls. Vi diskar ur vattenhinkar och matkärl både före och efter användning med en blandning av tvättpulver, aska och sand. Kastrullerna blänker efteråt. Vi diskar och gnuggar med våra bara händer eller med en liten trasselsudd. Det är tungt och gör ont i händerna. Biata har mer än en gång suckat över männen i byn som hon tycker hjälper till alldeles för lite. Alfred är verkligen en fin man men även då han är ledig är han ganska osynlig på gården och dyker mest upp till måltider. Jag har redan mött så många starka och kloka kvinnor här i Malawi och jag tycker att det borde finnas bra förutsättningar för ett mer intensivt jämställdhetsarbete.

Energisnål spis som dessutom inte ska ryka in så mycket. Men ”inte mycket” är ju subjektivt.

Den största händelsen idag var kanske ändå att jag blev presenterad för den kooperationsgrupp (”kluster”) som Biata ingår i (Malawi Lake Basin Programme). Jag hade nog inte förstått hur viktigt ”Världens Tuffaste Jobb” är för gruppen. Ordföranden höll ett högtidligt tal och jag fick presentera mig och mina förväntningar på vistelsen. Jag blev inbjuden att delta på flera möten, studiecirklar och också att hälsa på hos andra jordbrukare för att lära mig mer om hållbart jordbruk. Det är ett viktigt program och en av anledningarna till att Biata har lyckats så bra med sitt jordbruk.

Biata frågade mig vad som är det tyngsta jobbet hemma hos mig. Efter att ha tänkt efter en stund (kom mig inte för att säga att det är stressen att hinna med) svarade jag; att lösa konflikter mellan syskon på ett bra sätt. Då skrattade hon och sa att det inte är ett jobb. Med vetskap om vad hon menar med tungt jobb, så har hon helt rätt. Då sa jag istället ”att tvätta” och berättade hur det går till när jag tvättar och diskar hemma, plötsligt något skamsen.” Jag lägger tvätten i en maskin och trycker på en knapp”. Och det samma med disken. Var tvungen att tillägga att jag ibland både handdiskar och handtvättar.

Dagens snabbrapport:

  • Jag jagade runt grisar på gårdsplanen tidigt i morse för att få in dem i stian, under mycket skratt.
  • Jag skypade med familjen och fick hela högen med härliga ungar runt mig igen som vinkade åt döttrarna hemma i Sverige.
  • Under Biatas och min kvällsstund på rummet nyss bad hon mig läsa flera dialoger med henne ur sonens engelska bok. (Höjdpunkt!)

Nsima, majsgröten som vi äter flera gånger om dagen och som jag som tur är tycker är god.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn

Are we together?

Postad 19 Jan, 2016 av Karin

Oj, var ska jag börja?! Det var länge sedan jag fick så många nya intryck och skratt under en och samma dag. Jag, tillsammans med Malin och Adam, som ska dokumentera mina första dagar hos Biata, körde tidigt på morgonen mot Salima. Vi gjorde ett kort stopp på ett träningscenter för jordbrukare där olika odlingsmetoder för ett hållbart jordbruk lärs ut till ”lead farmers” som sedan för sin kunskap vidare på kooperationsmöten. Det ska bli spännande att lära mig mer om det under min tid här, eftersom Biata själv är medlem i just ett sådant kooperativ.

Sedan var det äntligen dags att träffa Biata med familj. Hon var precis lika varm och öppen som jag hade föreställt mig. Alfred, hennes man, var ledig från jobbet och var också här och gav ett hjärtligt välkomnande. Nästan på en gång kändes det mesta naturligt; Biata tog min hand och ledde leende runt mig och presenterade mig för släktingar och grannar. Det blev nästan på en gång anledning att brista ut i skratt när jag försökte klämma ur mig de få fraser på Chichewa som jag har lärt mig ”Muli bwanji?” (Hur mår du?) ”Ndilibwino kaya inu” (Jag mår bra och du?). Jag förstår att vi måste kommunicera på många olika sätt för att förstå varandra helt. Engelskan blir inte alltid lösningen då vi verkar använda språket på olika sätt. Den kanske viktigaste användningen av frasen ”Are we together?” lärde jag mig av Biata idag och det betyder helt enkelt ”Förstår du mig?”.

Naturen omkring byn har djupa, varma färger skiftande i röda, gröna och bruna kulörer. Ljuset, som jag nog bäst kan beskriva som ”det afrikanska”, gör färgerna ännu starkare och vackrare. Gården är ganska mycket som jag föreställde mig den. Huset där vi bor har tre rum och ett matrum. Kök, tvättrum och toalett finns i tre separata utomhusbyggnader som jag tror att jag kommer få anledning att skriva mer om längre fram. Och ett hus för grisarna och hönsen.

Ett tiotal barn följde mig med allvarsamma ögon när jag först visades runt på gården. Det kändes viktigt att hälsa noga på dem så jag gick fram och försökte prata lite. Några kunde engelska, andra ingen alls. De visade stor skepsis tills jag tog fram ett par bollar som jag hade med mig. Plötsligt ljöd stora skratt och höga rop över gårdsplanen och det röda dammet yrde. Barnen blev modigare och ropade på mig för att jag skulle passa bollen tillbaka. En av höjdpunkterna under dagen var då jag omringad av säkert tjugo barn visade bilder på min familj och vi bläddrade i en bok med bilder från Sverige, bland annat vintertid. Att förklara vad snö och is är, är inte så enkelt för någon som aldrig har upplevt minusgrader. Läs hela och kommentera

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn

Hur ska jag värja mig?

Postad 18 Jan, 2016 av Karin

 Att Malawi är ett fattigt land har jag fått se idag. Små barn som tigger pengar utanför bilfönstret och män och kvinnor med olika funktionsnedsättningar som försöker sälja allt möjligt och omöjligt till mig. Hur ska jag värja mig? Eller behöver jag inte det? Jag har haft precis samma tankar och diskussioner idag om att ge eller inte ge pengar som när jag diskuterar tiggeriet på Sveriges gator. Men att människor ändå är varma, skrattar mycket och verkar vara genuint intresserade av mig stämmer också. Alla trycker min hand och ger mig goda råd inför mina veckor i landet.

Att saker och ting tycks ta längre tid här tycker jag än så länge bara är skönt och lite charmigt. Jag har ju inte direkt någon brådska någonstans. Vad och vart man än handlar här så måste man visa upp sitt kvitto för en annan person innan man kan gå ut ur affären. Och gärna få en stämpel på kvittot också. Effektiviteten och tilliten kanske inte är på topp.

Nu har jag sällskap av en liten ödla på väggen framför mig i min lodge och utifrån låter den afrikanska natten precis som ni säkert kan föreställa er; kvittande, surrande och klickande. Efter min andra dag här känns det som att min egen hårddisk där uppe är ganska full. Det kommer passa mig bra med tidiga kvällar framöver. Tydligen så går man upp med solen och ner med den samma ute på landsbygden. Framförallt för att det inte finns mycket annat att göra i kolmörkret än att krypa till sängs men också antagligen för att man är fysiskt trött. I morgon är en stor dag då vi ska köra ut till familjen Chisi och deras gård. Mer förbered än så här kan jag inte bli. Och jag lovar att jag ändå kommer bli överraskad.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on LinkedIn