Sms:a
WEEFFECT125
till 72900
så stödjer du
oss med 125 kr

Patricia

Postad 31 Jan, 2016 av Karin

 

Biata ser till att lilla Nola syns på bilden tillsammans med sin mamma Patricia Kaombe.

22 åriga Patricia och jag ”klickar” på en gång när vi ses. Hon har ett härligt öppet och glatt ansikte. Hennes yngsta

dotter Nola, sex månader, hänger i en bärsjal på ryggen då Patricia går längs den långa vägen för att hämta vatten. Patricia är förstås också jordbrukare men arbetar också som volontär på en förskola några timmar varje dag. Ett par dagar efter Nola födelse var Patricia ute på åkern igen, la sin lilla dotter i skuggan under ett träd och jobbade sina timmar på åkern.

Man säger här att tre, fyra barn är lagom att ha eftersom ”Gud kanske tar något av dem”. Patricia berättar, då hon är på ett av sina besök hos oss, med sorg i ögonen att gud tog hennes förstfödda dotter förra året. Hon dog i malaria då hon var två år gammal. Patricia tittar ner, skakar långsamt på sitt huvud och vill inte prata mer och hennes ögon bär på all världens smärta. Plötsligt ler hon igen och säger att hon vill att jag hälsar på hemma hos henne snart. Kanske redan i eftermiddag?

Någon dag senare går Biata och jag för att hälsa på Patricia igen. På vägen dit berättar hon att Patricia förlorade ytterligare ett barn genom ett missfall för några år sedan. Vissa historier är för svåra att ta in, allt kommer så nära och jag har ingen sköld.

Familjen Kaombes hus

Vi går förbi Patricias hus, hon har blomkrukor framför sitt hus, något som jag aldrig har sett här tidigare. Jag börjar förstå varför hon och jag fick en sådan fin kontakt från början, jag som älskar att sköta om mina blomkrukor i trädgården hemma. Huset ligger lite enskilt, men fint inne bland mangoträden. Jag kan inte låta bli att tycka att det ser lite ensamt ut ändå, de flesta andra bor som i en liten by, med flera hus runt en gårdsplan. Patricia är inte hemma så vi går ut på hennes åker. Vi hör på håll musik från radion som hon har hängt upp i ett träd. Hon är där med sin make Ryford som hackar ogräs och bär Nola i en sjal på ryggen. Inget gör mig gladare att se. När han säger att han är glad att jag ville komma på besök så säger jag att jag är glad att se att han hjälper sin hustru på åkern och tar hand om deras dotter.”Of course”, säger han med ett leende. Det är min skyldighet att jobba tillsammans som en familj. Vi pratar alla en stund tillsammans. Patricia och jag tittar på varandra, nickar och ler i samförstånd. Vi ses en annan dag.

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on Twitter0Email this to someoneShare on LinkedIn0