Sms:a
WEEFFECT125
till 72900
så stödjer du
oss med 125 kr

PS. Texten som jag helst inte ville skriva.

Postad 07 Feb, 2016 av Karin

 Det fanns en historia som jag inte ville skriva ner. Jag ville vänta för att kunna berätta den hemma, med ett lyckligt slut. Istället så berättar jag den nu.

Biata och jag var för någon vecka sedan och hälsade på en kvinna som nyligen hade fött sitt fjärde barn. Medan mamman ammade sitt spädbarn satt hennes tvååriga dotter slött på hennes rygg i bärsjalen, med ögon så svullna att hon inte kunde öppna dem. Mamman sa att hon inte hade ätit på över en vecka och jag frågade varför hon inte hade tagit dottern till sjukhus. Jag tänkte att hon hade malaria, som så många andra barn här. Det visade sig att föräldrarna inte kunde betala transporten till sjukhuset som kostade 500 kwacha, det vill säga ungefär sju kronor. Så blev det att jag betalade transporten åt mamman, hennes femåriga dotter, hennes två veckors gamla spädbarn och tvååringen som var mycket illa däran.

Varje dag därefter frågade jag och försökte få information om hur flickan mådde. Huset, som familjen bodde sex personer i och inte var större än 20 kvadratmeter, var oftast tillbommat. Föräldrarna turades om att vara på sjukhuset men de äldre syskonen var kvar i byn. ”Det vänder snart”, ”Hon får medicin nu”. Det visade sig att flickan inte hade malaria utan led av undernäring på grund av matbrist. ”Medicinen” som hon fick var mjölk, som hon tydligen inte fick behålla.

Det var min sista dag hos familjen Chisi och jag hade bjudit alla barn på något slags avsked med typiskt svenskt ”fredagsmys”. Det hade varit en härlig eftermiddag med alla barnen från husen runt omkring. Snacks och saft var uppätna och uppdruckna under stor njutning. De glada skratten och ljudet av dunkande bollar och hopprep som hade fyllt gårdsplanen bara någon timme tidigare hade nu tystnat. 

En kvinna från byn kom och satte sig vid vårt matbord, men sa inte mycket. Hennes make tog Alfred avsides för ett kort samtal som i sin tur utbytte några ord med Biata. Till mig skrev sedan Biata på en bit papper: ”The child that was taken to hospital, is dead.”

Efter en timme kom en samling gråtande kvinnor bärandes på den lilla flickan som var inlindad i en filt. Strax därefter kom mamman som skrek i förtvivlan, tillsammans med fler andra kvinnor från området, gåendes från den stora vägen. Flickan lades på golvet på en filt i den gamla farmoderns hus. Runt om henne satte sig kvinnorna och sjöng och grät. Fler och fler människor kom för att ta avsked av flickan och kvinnorna turades om att sitta inne i huset. Männen satt samlade under ett mangoträd och samtalade tyst.

De övriga barnen som bara någon timme tidigare hade stojat och lekt rörde sig nu oroligt runt husen och på gårdsplanen. De försökte leka men möttes inte av några leenden. Deras blickar flackade och de vuxnas blickar var allvarliga och inte tillgängliga. Den döda flickans storasyster satt tyst och rakryggat ensam på trappan till farmoderns hus utan att någon ägnade henne någon uppmärksamhet. Jag klappade försiktigt på marken bredvid mig och hon flyttade närmare. Jag la en arm om hennes allt för tunna femåriga kropp och lutade mitt huvud mot hennes. Och så satt vi alldeles stilla. Länge. Hon verkade ovan men lugn.

Det började mörkna. Människor rörde sig tyst mellan husen och i skymningsljuset blev de mest som gråa skuggor som flöt fram. Det lilla spädbarnet skrek oupphörligen och den sörjande mamman ammade och ammade. Jag undrade om det kom någon mjölk från den tunna kvinnan vars barn just hade dött av undernäring. Spädbarnet tycktes inte kunna tröstas.

Både kvinnor och män sov på gårdsplanen framför och inne i huset tillsammans med den döda flickan, för att inte lämna henne ensam. Dagen efter skulle hon begravas. Gråten och sången fortsatte långt in på natten och min sista natt i Salima somnade jag till jämrande sorgesång från kvinnan som just hade förlorat sitt barn. Till slut så överröstades sången av det tunga regnet som hade börjat falla.

DS.

  

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on Twitter0Email this to someoneShare on LinkedIn13