Sms:a
WEEFFECT125
till 72900
så stödjer du
oss med 125 kr

Vad är det vi söker?

Postad 04 Feb, 2016 av Karin

Papayaträden blommar nu.

Papayaträden blommar nu.

Hemma i Sverige läser vi böcker om konsten att vara snäll och hur vi ska hitta tid. Tänk om svaret istället är så enkelt att vi byter ut all-inclusivesemestern mot en resa till ett land med sämre levnadsstandard? Tänk vilken fantastisk affärsidé, att stressade svenskar som har tappat meningen skulle komma hit till Malawi och bo och arbeta med en familj (och betala för sig med marginal förstås). Och sedan komma tillbaka till Sverige med ett lugn och en känsla av att ha bidragit till en bättre värld, att ha gett av sin dyrbara tid och varit snäll.

Men jag vet att känslan av att ha göra gott för någon annan kan infinna sig utan att lämna Sveriges gränser. Bjuda hem en nyanländ, asylsökande familj kanske? Och försöka bli bekanta på riktigt. Eller att våga säga ifrån då man hör om orättvisor eller rasistiska och sexistiska uttalanden även om man riskerar dålig stämning? Att rucka på sina vanor och mönster tror jag är avgörande.

Malawi kan ju så klart inte vara vår referens hur vi ska leva i Sverige men jag tror att vi har mycket att lära av de mjuka värdena här. Framförallt tänker jag på gemenskapen och ”vi-känslan” som omger mig vart jag än går. Biata brukar rätta mig när jag, på ett svenskt sätt, ber henne att inte göra eller köpa något extra för min skull. ”It´s not for YOU, it´s for US” säger hon allvarligt och lite strängt. Det har blivit flera skämsögonblick och lektion i omtanke för mig de senaste veckorna.

Malawi är motsatsen till vårt individualistiska samhälle i Sverige. Det blir så tydligt när Biata insisterar på att låna ut familjens enda solcellslampa till mig på kvällen när jag ska tvätta mig, för att hon inte vill att min batteridrivna lampa ska bli blöt och förstöras. Eller när Chaweze, familjens äldsta son, ber om lov att flytta min solcellsladdare in i solen eller bära in min väska på mitt rum eller alla dessa barn som erbjuder sig att pumpa vatten åt mig.

Hur kan alla människor vara så positiva och glada här, har jag undrat flera gånger? När de lever under så enkla och knappa förhållanden. Jag tycker synd om oss i Sverige på något sätt också. Vi har tappat något på vägen. Våra barn och ungdomar som verkar tycka att det viktigaste av allt är att vara smal, muskulös, snygg, ha senaste modet, nyaste telefonen, flest följare, flest ”likes” etc etc. Det är ju ohållbart. Och den psykiska ohälsan hos våra unga ökar. Jag vill skaka om dem och deras föräldrar (inklusive mig själv) och sen krama dem. DET ÄR INTE DET VIKTIGASTE! Sköt om er hälsa, skolan och ge varandra stöd istället för konkurrens. Det räcker jäkligt långt.

Jag har kommit till insikten att lycka långt ifrån är synonymt med materiella ting. Pratar vi om att hitta någon slags inre frid så tror jag att malawierna har kommit längre än vi. Kan det ha med en religiös tro att göra? Eller tacksamhet för det lilla? Min pappa hemma i Sverige brukar berätta om min farfar som stred i finska vinterkriget på 1940-talet. Han brukade säga: ”De som hade en tro, var mindre rädda”. Det låter fint och tryggt. Att ha en tilltro till högre makter som ska göra allt bra. Men vad ska vi tro på hemma i Sverige som på många sätt verkar bli både kallare och mer egocentrerat än någonsin?

Att kunna dela med sig, osjälviskt, hur lite man än har själv. Kan det vara så att ju mindre man själv har desto mer generös blir man? Jag har aldrig stött på det tidigare. Och motsatsen; ju mer man har desto mer skyddar man sitt eget. Det är en otäck tanke. Men tänk den ändå.

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on Twitter0Email this to someoneShare on LinkedIn21